Jag är så jävla avundsjuk. ! Den vännen reser dit - just precis dit jag vill. Den vännen skaffar barn och mysigt hus och den vännen har hittat sig själv och den o den o den har det så jävla bra. Jag missunnar ingen deras nöjen, absolut inte. Det är bara det att.. att.. Jag vill också ju! Det här är fan det svåraste. Att acceptera att jag sitter fast i det här. Mina vingar är avklippta.
Men ok. Jag åker ju en väldigt exklusiv resa. En vildmarks-expedition kan man säga. Samtidigt som jag går en crash course i mindfulness. Tar mig an äventyrliga utmaningar varje dag.
Jag bara önskar jag också fick. Fick flyga lite högre. Fick bli överraskad av livets goda.- Få pusta ut. Få göra något kul. Få höra av mina vänner att jag är så cool o stark som gör den här resan. Jag som redan var utanför försvinner nu helt. Har man rest till Indien, kan man prata med andra om hur trevligt man hade det i Indien. Vem fan ska man prata med minnen om från den här resan? Ingen som vill ha tips på en förfest om vilket cell-gift man ska ta precis..
Fast jag får faktiskt höra att jag gör skillnad, att jag är stark, att jag inspirerar och krigar för kärleken. Ändå känns det inte som om jag räcker . Som att jag borde gjort mer. Men det beror väl helt på vems ögon jag lånar. Tricket är att låna dem vars ögon som ser det goda, starka och underbara i mig. Som ser det jag gör och som hejjar på mig. Men ingen blir nånsin avundsjuk på mig och den resan jag gör. Ingen strävar efter att få cancer.
Rädslorna som fick en röst.
Tar tillbaka den rättigheten nu. Nu är det jag som dirigerar resten av dan.
Att jämföra sig med andra har ingen nånsin blivit lycklig av. Mitt liv är mitt och jag tänker göra det allra bästa av det. Jag måste ha en tro på att det finns en mening, att det finns en belöning längs vägen. Som en kopp varm blåbärssoppa under ett Wasa-lopp. Måste bara hålla ut till efter krönet. Bara lite till. Sen blir det vila.
Ta hand AUM er
Den 19 april 2012 fick jag; blott 30 år; min diagnos. Bröstcancer. Jag skriver av mig mina funderingar kring holistiskt läkande, om chocken, om tankarna som man tror ingen annan vill lyssna på. Om rädslorna och om hoppet. Min väg in och förhoppningsvis ut genom cancer.
Hej
SvaraRaderaDet är inte rättvist att du som är så ung skall behöva gå igenom så mycket hemskt. Tyvärr är det så vanligt idag. Hoppas du har ngn att prata med. Sköt om dig min vän
Jag förlorade min flickvän för 11 mån i denna hemska sjukdom. Inte för det hjälper dig kanske, men du är inte ensam. Jag vet inte om det beror på att man blivit äldre, men jag tycker att cancern finns överallt just nu.
Jonas
Hej Jonas! Tack för att du delar med dig!
RaderaNej det är FAN inte rättvist. Vet inte vem jag skulle prata med.. och om vad egentligen.. jag pratar med allt och alla och ändå ingen.
Hemskt o höra att din älskling gått vidare. Var det tungt att finnas där? Kanske låter naivt- klart dte var.. men jag vill gärna höra hur det är för en pojkvän, att ha en flickvän som får dne här sjukdomen.
Jag tror tyvärr det är så att gifterna i samhället påverkar cancerns framfart och det är därför det dyker upp mer och mer i allt yngre åldrar.
HEj Elinor
SvaraRaderaJo det var inget roligt alls. Susanna var sjuk i två år.
Det såg bra ut från början, men blev sedan sämre. Hon
hade otur. Det hade hunnit sprida sig. Min vän.....
Jag har lärt mig att det finns en sak som är vikig
att de man älskar har det bra. Ens vänner och familj.
Saker betyder inte ett jävla skit!
Nedan är en grupp som jag gick med i nyligen.
https://www.facebook.com/groups/140085702706937/
Gruppen heter
"Vi som mist en nära angörig i cancer"
Där kan du prata om inhämta kraft.
Jag heter Jonas Gustafsson...det finns tydligen 2 st i gruppen.
Men jag är den äldre av oss :-)
Mvh
Jonas
Ellinor hittade din blogg. Jag fattar precis vad du menar. Resan vi gör vill ingen annan göra inte ens vi själva. Men ändå måste vi. Sp ensam och jäkla motigt. Ibland är man glad och med tillförsikt, för att i nästa stund falla djupt ner. Jag hejar på dig.
SvaraRaderaKänns skönt att någon förstår vad jag menar. Jag hejjar på dig med!!
RaderaHej hittade din blogg genom Gidlunds blogg
SvaraRaderaIdag räddar blir de flesta friska....glöm inte det. Jonas menar säkert väl, men du kanske inte behöver prata om döda och sjuka. Som sagt du fixar detta. Det blir bra.
Min mamma hade bröstcancer för 10 år sen, är nu frisk. Min bankkassörska är också friskförklarad sedan 3,5 år. Min kusin hade testikelcancer och är frisk han med.
Kram Cecilia
Mig gör det inget att man pratar om dem som dött, inte heller om dem som överlevt eftersom varje sjukdomsresa är unik. Vi får bara o vänta o se vilken kategori ja hamnar i :) Härligt o höra att din mor och dem runtom dig knockat cancern överbord iaf!
RaderaHej
SvaraRaderaCecilia du har så rätt. Sorry. Det var obetänktsamt av mig. Naturligtvis så skall man vara postiv. I Susannas fall så hade hon en jäkla otur. Ellinor du fixar detta. Som Cecila skriver så blir de flesta friska. Du är ju ung och stark.
Ber om ursäkt för mitt klavertramp :-(
Ingen fara verkligen. Jag hoppas verkligen jag klarar det :) Det känns alltsomoftast så :)
RaderaHär e jag, en överlevare, som bär både de synliga å osynliga ärren efter cancerns framfart...Det e en tuff resa du gör nu min vän, med sina dalar å kullar men lyft blicken, ta ett djupt andetag å fortsätt att gå.....tids nog visar vägen vad som sker... Jag e tacksam av de erfarenheter som min sjukdom gett mig å insikten av att vara anhörig oxå för dem som fick gå i förtid...men visst har jag önskat cancern dut peppran växer, vad annars! ;-)
SvaraRadera