Hej mina vänner, hur har ni det? Jag försöker hinna ikapp att svara er som skrivit, men tiden går mest till att slösa bort på något som heter arbets-terapi och att leta nytt boende.
Ibland går en timme eller två åt till att vara rädd och förlamad.
Jag måste liksom med er höra av mig till onkologen för en check - up nu efter 3 månader. Ja dem har hört av sig och vill ses. Lagom tills mina bröst börjat kännas som mina igen. Känner hellre att jag stoppar huvudet i sanden o hoppas på det bästa. Men jaaa jag ska. Funderat mycket på att be om att få ta bort båda brösten.. Det syns inte alls mycket min operation men jag vill vara symmetrisk. Jag tror jag kan tillåta mig själv att vara så pass utséendefixerad. Det är ju mer som en protes än nåt annat egentligen.. Sexigt det lät då, men jaja först ska vi se om dem innebor några tumörer. En sak i taget.
Tjat-mostern i huvudet tjattrar på som aldrig förr. Så mycket att fixa, så lite ork.
Jag försöker dela upp lavinen, hinna plocka ur en klump snö, rulla den rund i handen och sen tjoff iväg. I ett rasande tempo. Ändå hinns ingenting med. Åh va ska hinnas med egentligen?
Att planera och staka ut en framtid som kanske inte ens finns.
O nu sitter jag här med alla jävla rädslor i en liten gottepåse. Bara o plocka upp en godbit o välja vilken rädsla vi ska möta idag.
Rädslan att behöva utföra uppgifter utan att förstå meningen bakom. Känna sig maktlös. Rädslan att stå utan ett hem, rädslan att inte ha en inkomst, rädslan att cancern växer i min kropp och förvärras av rädslor, rädslan att min älskade man lämnar mig eller jag honom, rädslan att min kropp förändras
Modet att möta ovissheten om vart jag ska bo, modet att skapa en egen inkomst, modet att möta cancern med hopp, kärlek och förståelse, modet att släppa den man älskar fri, modet att se själen innanför skalet. Aldrig oförändrad, alltid skinande kärlek.
Ta hand AUM er
Fin bild!
SvaraRadera:)
Radera