Dags att låta krigarkvinnan få vila lite

Jag ska verkligen försöka skriva här liiite oftare from nu. Fått sånt fint stöd av er läsare. Jag förstår verkligen inte hur folk som själva inte har haft cancer vågar kritisera hur någon annan bearbetar sin cancer. Har du inte varit i situationen själv kan du aldrig förstå vilken känslostorm det innebär.

Sitter och läser igenom lite av mina inlägg, uppdaterar en del jag innan tagit bort och sådär. Jag slås av min ton, jag tycker mig låta bitter. Min glädje över livet och underbara människor skiner inte igenom. Jag kanske har varit mer bitter än vad jag själv förstått.

Jag är faktiskt inte alls sådär negativ som jag kanske framstår här. Jag tycker iaf inte det och jag känner inte riktigt igen mig själv. Visst det var längesen jag verkligen tokskrattade, eller för den delen kände mig lycklig en längre period men sådär neggig och bitter är jag väl ändå inte?

Men jag antar jag har använt bloggen som en kanal. En fläkt att skriva ner just dem _där_ tankarna. Dem som ältats i mitt huvud, dem som jag inte riktigt orkar hålla kvar och rå om utan som måste få komma ut, på pränt för att jag ska kunna se dem från alla håll och göra en överskådlig bedömning på hela situationen.

Jag har skrivit om det jag vill förändra i samhället inom västerländska sjukvården. Förändra bland människors syn och bemötande av varann. Inte lika mycket om det som jag faktiskt gläds åt.
Som att läkarna ändå har accepterat och stöttat mig i mitt val. Visst jag önskar dem kunde ha gjort så mycket mer, och det skriver jag inte för att klaga utan bara för att jag blir så frustrerad, för att jag vill kunna förändra. Men som sagt är jag tacksam över deras stöd över deras nyfikenhet och omtanke.

Jag är överlycklig över alla fina sjuksystrar, vilka människor! Jag skulle aldrig kunna vara så vårdande som dem är. Jag är helt hysteriskt glad över alla fina människor som rått om mig under den här tiden. Som bidragit med så mycket. Över er som läser om och delar min resa och uppmuntrar mig med era ord och frågor.

Jag är så tacksam över blessingen jag fick av en guru i somras och jag är så himla glad att jag fått upp kontakten med min oerhört kärleksfulla storasyster.
Jag är otroligt tacksam över min expojkvän som stöttat mig dag och natt genom den här tiden. Som fortsätter att göra det. Jag är så glad att se hur vi fortfarande kan vara vänner och hur han liksom jag växer av att vara ifrån varandra också. Visst har egot svårt att ta det ibland men mest är jag så himla glad. Vi behöver egentid.

Jag är så glad över att jag lyckats ändra mina matvanor även om dem fortfarande innehåller socker ibland och alltför lite groddar. Men jag ser stegen jag tagit, jag ser små små förändringar som växer och som gör att jag mår bättre.

Jag accepterar mig själv, mina brister liksom alla andras. Men för den skull blundar jag inte för dem.

Jag är så tacksam över solen som skiner idag och över mina vackra penseer jag smyckat altanen med.

Nu när rädslan över att dö släpper allt mer hoppas jag att hjärtat åter igen kan fyllas med mer och mer tacksamhet och kärlek. Det är dags att våga vara en mjuk kvinna igen. Låta krigarkvinnan få vila lite.


Ta hand AUM er