Ettårskontroll med mammografi och ultraljud och svaret det viktigaste SVARET

Här ligger jag tidigt en morgon och känner ro. Ler. Andas.

Solen skiner, beskedet börjar sjunka in.

Igår gick jag upp tidigt, i synkronisitet med solen.
För att stoppa tuttarna i en mammomat.

Tryck och kläm från alla håll, svetten rann. Så olämpligt här står jag och luktar svett.
eller kanske helt förståeligt.

Nästan ett år har passerat sen förra gången jag stod här. Lydigt.
Snälla sköterskan som styr rätt, rättar till, pressar och tar bilder som ser rakt igenom mig.

Del ett avslutad. Jag tog mig igenom smärtan. Masserar tuttarna lite smått, stackars er.

Jag förpassades in i ett litet bås, barbröstad. Låtsades bläddra igenom en veckorevyn. Det triviala möter allvaret.

In på en brits. Kletig smörja, ultraljudsmaskin som plöjer över mina bröst mina armhålor. Jag struntar i att kallprata, låter dem göra sitt jobb. Låter tanken chanta. Kramar om min amulett och chantar. Om Namah Shivay.

Efter en evighet, några pappershanddukar att torka bort slemmet på mitt bröst med.

- Det ser bra ut. Vi ser ingenting som oroar. Det var väl skönt!?

Skönt? skojar ni ? Hah! wtf är det sant!? För ett år sen fick jag höra att jag har en jätteaggressiv bröstcancer och trodde jag skulle dö inom ett halvår. Ja det lät så på dem som säger sig veta. Jag skulle bli tvungen att ta 3+ 12 =17 cellgiftsbehandlingar med fruktansvärda biverkningar och sen fortsätta i ett år med herceptin också med vidriga biverkningar, genom en jävligt obekväm venport och sen strålas varje vardag  i 5 veckor och sen skulle vi få se..

Nu sitter jag här efter bara en operation, 2 cellgiftsbehandlingar, ingen strålning eller herceptin.
Efter en himla massa örter och basisk föda. Otroligt mycket själsligt arbete och jag lever !  Med biverkningen att jag känner mig friskare än på länge. Trots folks tvivel följde jag mitt hjärta och hittade fram.


Ja dem ser ingenting. Bilderna ska nu skickas till onkologen, men dem kan iaf inte se nånting som skulle oroa.
Plockar klantigt och hafsigt på mig kläderna igen. Darrar, smiter ut, måste sätta mig ner. Gråter. Gråter lika mycket av lycka som av posttraumatiskstress. Den pressen, den timmen. Poff upplöst i ett positivt besked. Nej jag kan knappt fatta det, samtidigt som det känns så självklart, jag har ju vetat det här, nånstans i hjärtat. Mitt älskade hjärta som alltid vet bäst.

Jag gjorde det. Vi gjorde det! Jag hade inte klarat detta utan min fina vän R och alla som trott på mig, som hjälpt mig på så oerhört många vis. Som bett för mig, som hjälpt mig ekonomiskt, som skickat healing och peppat mig! Vi gjorde det !

Ta hand AUM er