Ta hand AUM er
Den 19 april 2012 fick jag; blott 30 år; min diagnos. Bröstcancer. Jag skriver av mig mina funderingar kring holistiskt läkande, om chocken, om tankarna som man tror ingen annan vill lyssna på. Om rädslorna och om hoppet. Min väg in och förhoppningsvis ut genom cancer.
torsdag 13 december 2012
Tappat hoppet, humöret, styrkan, allt
Jag är bara så jävla ledsen ikväll. Jag vet inte hur jag ska orka med nånting. Rädslan omfamnar mig. Ångesten vrider mina tarmar. Tusen nålar. Hur kunde jag vara så dum att tro att nånting skulle bli annorlunda när jag fick cancer? Hur kunde jag va så dum att tro så gott om människorna jag delar värld med. Jag var naiv. Jag trodde folk skulle förstå och behandla mig med aumtanke och respekt. Tji fick jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej!
SvaraRaderaTill minne av min älskade farmor kommer jag på lördag att hålla en smyckesbazaar på Södermalm i Stockholm där all vinst oavkortat kommer att skänkas till cancerfonden, jag ber om ursäkt att använda din blogg på det här sättet, men jag hoppas att du ser att det är för ett gott syfte. Jag skulle bli oerhört glad om du har tid och lust att kanske dela eventet vidare!
Tack & kram! Mvh Ida
Hahah Det är lugnt Ida, jag spammar dig sen med min insamling :)Lycka till!
RaderaOj, länken verkar inte ha kommit med...
SvaraRaderahttp://www.facebook.com/events/186330588172130/?notif_t=plan_user_joined
Fan
SvaraRaderaMycket tråkigt att du har det tungt. VAd kan man säga som inte är tomma ord. Varje kväll så ber jag en bön.....jag är inte ett skit troende, men Susanna var det. Jag skall ta med dig i bönen och tänka på dig. Vad mer kan jag göra. Tyvärr känner jag igen allt det som du skriver. Många vände oss ryggen. I min sorg har jag stått själv. Ensam är fan inte stark jämt. Jag menar det....du är ngt och du betyder ngt. Så måste det vara.
Sköt om dig
Jonas
Tack. Det är dset största du kna göra. Att be för att Gud o Gudinnor ska göra sig påmninda inom mig och ge mig tillit och hop igen.
RaderaTACK
Hej Ellinor! Tråkigt att folk inte behandlar dig bra. När man går igenom något sådant behöver man det desto mer.
SvaraRaderaKan berätta att folk inte behandlar en med respekt när man är gravid heller. ”Sätt dig här, ta min plats” Nej, så säger folk inte.
Har också fått en smått förändrad människosyn när jag arbetat på negativa arbetsplatser där folks sämsta sidor kommer fram.
Såhär är det inte på bra arbetsplatser där folk trivs, men som helhet har jag lärt mig några saker om livet, tyvärr...;
När en person som hade varit med om en bilolycka och hade ont i ryggen som en konsekvens av det och inte mer kunde lyfta, var det inte så att hennes kollegor sa ”Nej, vänta, låt mig lyfta det där åt dig eller ”Hur är det, har du ork idag?” Nej, de blev irriterade på hennes klagan och att hon inte hjälpte till lika mycket som förr. Det blev ett gnällmoment på fikarasten!
Jag har även där lärt mig att ju snällare man är, desto mer utnyttjas man och desto mindre respekt har folk för en för man signalerar inte att man är ett hot eller har auktoritet och därför känner folk inte den respekten som behövs förrän man blir riktigt arg.
..Så neutral kommunikation och att underlätta för den som behöver existerar inte. Det jag lärt mig är att ju gladare och starkare man verkar och är, i dessa perioder behandlar människor en med respekt. Det är inte för att det finns en godhet, utan för livet är hierarkiskt uppbyggt och indelat i status-stark, svag mm. I tider med mindre ”pretto" glad-energi, men med ”ah..kanske vi kan samarbeta bra och skapa bra stämning?”, där ser folk en som en person man kan utnyttja. Det enda man kan göra är att försöka med neutral, saklig, glad kommunikation ändå för då vinner man alltid i slutänden...
Fan jag vill ändå tro att riktigt så illa är det inte. Låt mig leva på hoppet att jag bara träffat lite rädda idioter det senaste :)
RaderaFast folk blir även rädda av det som upplevs som läskigt och när folk är rädda kan man ibland ta det som empatilöshet...så folk kanske bryr sig men är fega
SvaraRaderaJo så kan det nog vara, men det är ändå väldigt egoistiskt att sätta sin egna rädsla före att hjälpa någon. Men visst finns ju nivåer med.. Jag bjuder ju inte in hemlösa att sova i ett av mina rum, fast jag vet dte behövs.. för jag vågar inte. Men man gtycker ju att dem man vart vän med innan ocjh själv styältt upp för eller ens egna far iaf kunde ställa upp men icke. Nu får jag iaf hjälp av en annan vän att starta en insamling. Så dte finns goda människor där ute, dme kanske bara är några helt andra än dem man förväntat sig få hjälp och pepp av. Som er tex :)
Radera