Underhållning på hög nivå

Håller just nu på med lite underhållning av bloggen. Design och etiketter och annat som ska fixas. Passar på nu under jul och nyår när ingen har tid att läsa bloggar ändå.

Önskar er frid, värme och kärlek. Njut av att ge och att få.
God Jul!

Hänge dig

Gör affirmationskort som ska hjälpa mig och andra att minnas sanningen

Ta hand AUM er

Ett äkta julmirakel

Jag fylls av tacksamhet och kärlek, en känsla av enhet och solidaritet. Hopp om mitt liv, allas liv.
Under de senaste dagarna har insamlingen till min medicinering /rehabilitering pågått och vi är redan uppe i över 10 000 kr.

Folk har skänkt mer än vad jag nånsin kunnat ana. Jag är överväldigad. Vilka fantastiska människor det finns! Tänk vad livet kan vända från dag till dag. För bara någon vecka sen kändes allt så tungt. Jag visste vilken behandling jag ville ha men inte hur jag nånsin skulle kunna ha råd med den.

Jag fokuserade på min usla pappa och andra svikare och trodde det var allt. Jag hade nästan vant mig vid tanken att jag snart skulle dö. Jag hoppades att jag inte skulle det, jag kände jag kämpar in i det sista men jag vet att utan någon som helst behandling så ökade min chans att att få återfall, att cancern skulle sprida sig.

Så bara poff! Dyker en ängel upp, en äkta medmänniska som bara startar upp en insamling-sådär bah! Och folk hänger på. Ger av det dem har. För mitt lilla livs skull.

Idag när jag kikade in på banken kunde jag knappt tro det. 10 417! kr har vi samlat ihop på bara några dagar. Det är ju helt fantastiskt !! Jag kan knappt tro det är mig det handlar om. Jag är bara så otroligt ödmjukt överväldigat tacksam. Inatt sov jag så himla gott. För första gången på ett år sov jag i frid. Bara det.

Trodde aldrig jag skulle få uppleva ett julmirakel, men vad kan man annars kalla det?

Nu är vi halvvägs, insamlingen fortsätter..

Vill du också bidra så kan du gå med i denna FB-grupp https://www.facebook.com/groups/306636102779493/307340862709017

eller sätta in ditt bidrag på Swedbank kontonr :  8150-5,924 765 270-5


Ta hand AUM er

Nu startas insamlingen till min medicin och rehabilitering

Nu har en person jag aldrig träffat IRL men som jag pratat med en del på Fb tagit saken i egna händer och startat en insamling till mig. Han har själv botat sig med hjälp av naturmedicin och han och hans flickvän vill så gärna hjälpa mig att botas jag också. Jag tar tillbaka allt jag skrev igår. Det finns aumtänksamma människor. Vi börjar så, sen har vi ju aktionen också där ni kan buda på min konst som kommer framöver.

Ta hand AUM er

Tappat hoppet, humöret, styrkan, allt

Jag är bara så jävla ledsen ikväll. Jag vet inte hur jag ska orka med nånting. Rädslan omfamnar mig. Ångesten vrider mina tarmar. Tusen nålar. Hur kunde jag vara så dum att tro att nånting skulle bli annorlunda när jag fick cancer? Hur kunde jag va så dum att tro så gott om människorna jag delar värld med. Jag var naiv. Jag trodde folk skulle förstå och behandla mig med aumtanke och respekt. Tji fick jag.

Ta hand AUM er

Vissa dagar går ganska mycket åt helvete

Alltså vilka dagar man kan ha ibland. Det kan börja med att man inte har några rena kläder för att man bor på landet utan tvättmaskin och vart för lat för att handtvätta. Sen sätter man sig på en buss åt fel som leder till att man kommer för sent till ett viktigt möte. När man äntligen tror man ska få åka hem och bara slappna av, då kanske bussen eller tåget eller som i mitt fall; taxin kommer 1,5 timmar för sent och du får sitta på ett stort köpcentrum o vänta med ett ansikte som ser ut som en clowns för att du mitt i ditt  uttråkade tillstånd provat smink på Coop.
Räknandes till säkert 50 förbipasserande kvinnor med fula rosa band på sig som bara gäckar mitt minnes-centra. Jag vill ställa mig upp och skrika HÄR ÄR JAG, JAG ÄR JAG OCH INGET ROSA JÄVLA BAND. JAG ÄR INGEN SIFFRA, INGET FORSKNINGS-OBJEKT. JAG ÄR HÄR MITT IBLAND ER. Jag vet det väl ska signalera att jag har stöd, men jag känner bara tvärtom.
O sen när taxin väl kommer och man kört ut på landet då kör man ner i diket så att man får gå med sina tunga matkassar sista biten hem. När man väl kommer hem känner man en obehaglig doft och upptäcker att ens katt bajsat på golvet och en annan spytt i sängen.  Men jag flyter med. Hoppsansa och upp igen. Bortom krönet väntar guld.


Ta hand AUM er

Närodlat ekologiskt kaffesvammel

God morgon. Nu puttrar kaffebryggaren oss in i vakenheten. Vi prövar en ny sort, närodlat ekologiskt kaffe från Vista Kulle. Så gott! Då kan man unna sig en kopp med lite honung och grädde i.

Jag ska sen traska genom snön och skogen, ta bussen in till stan och fynda en vinterjacka på second hand. En sån behöver man visst just nu. Jag är lika oförberedd på vinterkylan som kollektivtrafiken.
En tjock mössa behöver jag med, det fjun som sitter på huvudet nu räcker knappt till att hålla en varm inomhus. Hur lyckas alla rakade killar se så varma ut ?

Efter det ska jag åka till arbetsterapin och göra nåt trams. O hur urlöjligt dem här hjärndöda testerna än är så är det ändå en nice feeling som finns där bakom. Det känns fint att ha kommit in i lite rutiner. Agera friskt. Kanske ger det mig kraft att ta tag i att skriva dem där stipendiefonderna också. Någon som gjort det nån gång? Som vet vad jag ska skriva? Nånting hindrar mig i det där, okunnighet blandat med stolthet kanske.

Sörpel sörpel kaffepuss!
Ta hand AUM er

Personliga tankar om avundsjuka

Jag är så jävla avundsjuk. ! Den vännen reser dit - just precis dit jag vill. Den vännen skaffar barn och mysigt hus och den vännen har hittat sig själv och den o den o den har det så jävla bra. Jag missunnar ingen deras nöjen, absolut inte. Det är bara det att.. att.. Jag vill också ju! Det här är fan det svåraste. Att acceptera att jag sitter fast i det här. Mina vingar är avklippta.

Men ok. Jag åker ju en väldigt exklusiv resa. En vildmarks-expedition kan man säga. Samtidigt som jag går en crash course i mindfulness. Tar mig an äventyrliga utmaningar varje dag.

Jag bara önskar jag också fick. Fick flyga lite högre. Fick bli överraskad av livets goda.- Få pusta ut. Få göra något kul. Få höra av mina vänner att jag är så cool o stark som gör den här resan. Jag som redan var utanför försvinner nu helt. Har man rest till Indien, kan man prata med andra om hur trevligt man hade det i Indien. Vem fan ska man prata med minnen om från den här resan? Ingen som vill ha tips på en förfest om vilket cell-gift man ska ta precis..

Fast jag får faktiskt höra att jag gör skillnad, att jag är stark, att jag inspirerar och krigar för kärleken. Ändå känns det inte som om jag räcker . Som att jag borde gjort mer. Men det beror väl helt på vems ögon jag lånar. Tricket är att låna dem vars ögon som ser det goda, starka och underbara i mig. Som ser det jag gör och som hejjar på mig. Men ingen blir nånsin avundsjuk på mig och den resan jag gör. Ingen strävar efter att få cancer.

Rädslorna som fick en röst.

Tar tillbaka den rättigheten nu. Nu är det jag som dirigerar resten av dan.
 Att jämföra sig med andra har ingen nånsin blivit lycklig av. Mitt liv är mitt och jag tänker göra det allra bästa av det. Jag måste ha en tro på att det finns en mening, att det finns en belöning längs vägen. Som en kopp varm blåbärssoppa under ett Wasa-lopp. Måste bara hålla ut till efter krönet. Bara lite till. Sen blir det vila.


Ta hand AUM er

Arbetsterapi och rädslor kontra mod

Hej mina vänner, hur har ni det? Jag försöker hinna ikapp att svara er som skrivit, men tiden går mest till att slösa bort på något som heter arbets-terapi och att leta nytt boende.
Ibland går en timme eller två åt till att vara rädd och förlamad.

Jag måste liksom med er höra av mig till onkologen för en check - up nu efter 3 månader. Ja dem har hört av sig och vill ses. Lagom tills mina bröst börjat kännas som mina igen. Känner hellre att jag stoppar huvudet i sanden o hoppas på det bästa. Men jaaa jag ska. Funderat mycket på att be om att få ta bort båda brösten.. Det syns inte alls mycket min operation men jag vill vara symmetrisk. Jag tror jag kan tillåta mig själv att vara så pass utséendefixerad. Det är ju mer som en protes än nåt annat egentligen.. Sexigt det lät då, men jaja först ska vi se om dem innebor några tumörer. En sak i taget.

Tjat-mostern i huvudet tjattrar på som aldrig förr. Så mycket att fixa, så lite ork.

Jag försöker dela upp lavinen, hinna plocka ur en klump snö, rulla den rund i handen och sen tjoff iväg. I ett rasande tempo. Ändå hinns ingenting med. Åh va ska hinnas med egentligen?
Att planera och staka ut en framtid som kanske inte ens finns.

O nu sitter jag här med alla jävla rädslor i en liten gottepåse. Bara o plocka upp en godbit o välja vilken rädsla vi ska möta idag.

Rädslan att behöva utföra uppgifter utan att förstå meningen bakom. Känna sig maktlös. Rädslan att stå utan ett hem, rädslan att inte ha en inkomst, rädslan att cancern växer i min kropp och förvärras av rädslor, rädslan att min älskade man lämnar mig eller jag honom, rädslan att min kropp förändras

Modet att möta ovissheten om vart jag ska bo, modet att skapa en egen inkomst, modet att möta cancern med hopp, kärlek och förståelse, modet att släppa den man älskar fri, modet att se själen innanför skalet. Aldrig oförändrad, alltid skinande kärlek.





Ta hand AUM er

Uförsäkrad ?

 Oooups! Jag har visst inte blivit frisk i tid. Nu finns risk för utförsäkran. Är det meningen jag ska bli motiverad nu? Minsann skaffa mig ett riktigt, redigt jobb? Jag som bara latar mig och håller på, lever på skattebetalarnas pengar och bara njuuuuter.  Skaffat mig lite ångest och cancer bara för att få slippa vara en del i en gemenskap. Bara för att jag tycker det är kul att leva på existensminimum medans skulderna växer.

Misstolka mig inte jag är otroligt tacksam för det stöd samhället gett mig, men jag önskar att jag aldrig ens haft behovet.

Jag får sätta mig ner och öva lite acceptans. Vara mindfull och ta en sak i taget.

Utan inkomst?
Utan hem ?
Utan hälsa?
Utan man?

Åtminstone har jag nu nånting konkret att skylla ångesten på.

Ta hand AUM er

Det där är bara trams

Nu är jag hemma igen. I ett vitt sagoland som mest känns jobbigt istället för vackert. Känns rätt trögt o skriva, trögt att vara hemma. Vardagen smyger sig på snabbt och tynger ner mig. Det är iskallt i huset.
Jag vill tillbaka, tillbaka på fri fot, bland smarta snälla, omhändertagande, roliga, intressanta vänner. Bland värmen. På ett dansgolv, dansa mig svettig och lycklig. Det är det jag lever för. Jag kan inte låta det ta lika lång tid tills nästa gång. Det har jag inte råd med. Den här helgen fick mig att inse vem jag är och vilken kraft jag har. Hur underbar jag faktiskt kan uppfattas. Vad som plockar fram kärleken i mig. Vad som får mig att vilja kämpa en dag till.

Jag stressar över värdsliga saker medans tiden tickar på. Jag försöker hitta ett nytt bo, försöker förstå mig på vad kärlek är. Hur ett förhållande ska va. Jag försöker passa in o va duktig på arbetsterapi. Vardagen måste fortgå. Fast jag vet det bara är trams. Det enda som är seriöst är dans.

Ta hand AUM er